Grunder

Bostadshusens placering

Det finns ett gammalt ordspråk som säger "Där inte plogen kan gå, där inte lien kan slå, där ska hus stå". Under äldre tider uppfördes husen på terrängens höjdpunkter. Här var det torrast och odlingsbar mark förstördes inte. Kunde husen placeras på öppet berg så gjor-des det. Berget gav en fast grund. 

När man byggde, organiserades byggandet genom samverkan av byns bönder. Det var först när det på 1800-talets senare del blev modernt med huggen sten i husets grund, som det på landsbygden blev vanligare att hjälp togs av professionella grundläggare. Mate-rialet till grunden hämtades från den närmaste omgivningen.

Grunden

Grunden kunde konstrueras på flera sätt. Gemensamt för alla äldre timmerhus är att det är stenarna under knutpunkterna som bär hu-sets belastning. Det var fyra hörnstenar och stenar under övriga eventuella knutpunkter. På samma sätt har stenar placerats under det stående virket i korsvirkeshus och senare, liksom på skiftes-verkshusen, under knutpunkterna mellan stolpen och fotträet.

Grunderna kunde även byggas i skalmursteknik, där grundmuren bestod av både inner- och yttermur med en fyllning av sten, jord eller sand. Stenarna i murverket kunde läggas löst på varandra, så kallad kallmurning, eller bindas med kalkbruk. Denna typ av grund-mur blev naturligtvis väldigt tjock.

Grundmuren till äldre hus är nästan alltid bredare än själva huset för att få en ökad stabilitet. För att skydda den utskjutande grunden avslutades panelklädda väggar nedtill av en snedställd bräda, fot-bräda, som förde ut vattnet över grunden.

De moderna grunderna är indragna i förhållande till väggen.                grundkonstruktion

Stenarna som bar upp husets knutpunkter var ofta nedgrävda till frostfritt djup för att förhindra sättningar i byggnaden.

Tät grund

Den enklaste och förmodligen äldsta metoden att utföra en grund-läggning var att bygga en låg och tät grund, en så kallad mullbänk. De äldsta bostadshusens timmer låg tätt mot marken men ibland kunde bottensyllen ligga på en låg stengrund. Inomhus hade man ofta bara ett jordgolv, fanns ett trägolv låg det direkt på jorden och på utsidan låg en jordvall för att täta mot djur, vind och kyla men denna konstruktion skapade även risk för röta.

Ett annat sätt att bygga denna låga och oventilerade grund var att förutom att placera bottensyllen, även placera ett bottenbjälklag mer eller mindre direkt på marken. För att hålla värmen i huset låg bjälklaget inbäddat i en fyllning av jord, grus eller sand. Utrymmet närmast innanför grundmurarna kunde ofta fyllas med något mer isolerande material som till exempel torvmull. Trägolven låg sedan i stort sett direkt på fyllningen. En teknik som var speciellt vanlig i korsvirkes- och skiftesverkshusen, var att täta bottenbjälklaget med lera direkt mot marken.

Golvbjälklaget i den täta grunden brukade inte vara hopbyggt med ytterväggen utan kunde röra sig fritt och var därmed lätt att byta ut. Marken under huset hölls varm och torr genom att värme läckte ner genom golvet. Konstruktionen fungerade bra på väldränerad och torr mark och golvet blev tätt och dragfritt. Eftersom det var svårt att helt förhindra markfukten att tränga in i husgrunden måste fukten kunna ventileras upp genom golvet annars fanns risk för röt-skador och svampangrepp. 

Grund med mullbänk var vanligt till och med 1800-talet. De flesta grunder med denna konstruktion har blivit förstörda eller har er-satts med en modernare typ av grund. Trots detta finns det många exempel av denna grundkonstruktion bevarade. 

Om grunden är låg och saknar ventilationshål brukar det tyda på att det är en tät grund på bostadshuset.                        mullbnk


Den täta grundens konstruktion där bottenbjälklaget ligger direkt på marken i en fyllning av jord, grus eller sand. 

Torpargrund

Den täta grundkonstruktionen efterträddes av den så kallade tor-pargrunden, även kallad krypgrund. För att efterlikna den finare stadsbebyggelsens stenhus med sina höga grundmurar och socklar, lyftes timmerstommen upp från marknivån och hörnstenarna mu-rades högre. Utrymmet mellan de bärande stenarna kunde lämnas öppet eller fyllas med löst placerade stenblock som tätning mot drag, samt för att efterlikna stenhusens sockel. Så länge de bäran-de stenarna låg bra gjorde det inte så mycket om de andra grund-stenarna flyttade lite på sig.

Bottensyllen placerades på stenarna och golvbjälklaget satt sedan förankrat i syllen och isolerades med t ex torvmull, från och med 1900-talet blev det vanligt med sågspån som isolering. Mellan hus-ets golvbjälklag och marken fanns ett utrymme som skulle vara tillräckligt stort för att det skulle gå att krypa i och som ventilera-des genom lufthål i stengrunden. Konstruktionen var vanlig under 1800-talet och fram till 1960. Den var enkel och torr förutsatt att den var väl dränerad och ventilerad, om inte var det stor risk för fukt och rötskador i bottenbjälklaget. Markarbetet som gjordes un-der husen var sällan omfattande, markytan banades av och jämna-des till. 

Under senare delen av 1800-talet började grundläggningen utföras med huggen sten, i form av en hel grundmur, en så kallad kallmur. Ibland kunde grunden bestå av stenstolpar. En äldre grund kan vid upprustning av byggnaden, ha bytts ut mot en grundmur av sådan huggen sten. Denna typ av grund brukar ha ca 12 x 12 cm uthuggna ventilationsöppningar som stängdes med järnluckor eller träklossar under vinterhalvåret.

Runt sekelskiftet 1900 blev det vanligare att källare började byggas under byggnaden. Grundmurarna gjordes då mer djupgående för att omsluta källaren och grundmuren beströks med fet lera på insidan för att skydda mot inträngande fukt. Stora stenar kunde på grund av sin egen tyngd läggas löst på varandra, mindre stenblock lades i förband och fogarna kunde putsas med kalkbruk. 

I närheten av platser där det fanns masugnar och järnbruk, var det vanligt att slaggtegel användes i grundläggningen. Den överblivna slaggen från bruket brukade gjutas till rektangulära stenar, som se-dan uppfördes med kalkbruk som en tegelstensmur. Slaggtegel är hårt, glänsande, starkt och frostbeständigt. Det är glasaktigt och skiftar ofta i grönt eller blått. Slaggtegel användes i bostadsbyggan-det från ca 1750 till ca 1960.

Från och med sekelskiftet 1900 introducerades betongen som mate-rial i grunden. Grunderna av natursten eller huggen sten ersattes alltmer av konstruktioner i betonghålsten. 

Under 1990-talet upplevde torpargrunden en renässans. 

           torpargrund 

Torpargrunden ventileras genom lufthål som finns i grunden. Den har upphöjt golvbjälklag och bottenbjälklagret är isolerat för att ge ett bra inomhusklimat.

Stolpgrund

Stolpgrunden förekom speciellt i kuperad terräng och var vanligast under uthusen. Grundläggningen bestod av stolpar gjorda av sten eller trä som bar upp byggnadens hörn och övriga knutpunkter. Ut-rymmet mellan stolparna fylldes ofta ut med en stående eller lig-gande träpanel eller med stenar. Ibland användes stolpar av trä i-stället för stenstolpar. Detta gjorde att snedsträvor kunde användas för att förbinda stolpen med bottensyllen och på så sätt blev konst-ruktionen stabilare.

Snickarglädjens hus från 1800-talets senare del, har ofta fått en grund bestående av bearbetad stående sten i hörnpunkterna.                 grunder

Skissen visar en bärande hörnstolpe av sten men stolparna kunde även vara tillverkade av trä.

Källare

Källare har förekommit under bostadshus långt bakåt i tiden men då i stora byggnader som slott och herrgårdar. I vanliga bostadshus på landsbygden har det ibland förekommit matkällare med ingång från utsidan, detta i kombination med torpargrunden. I vissa delar av Sverige skedde nedgången till matkällaren genom en lucka i storstugans trägolv.

Det som vi oftast tänker på när vi säger källare är en konstruktion som kom med egnahemsbyggandet vid sekelskiftet 1900. För att få lagom fuktiga och svala utrymmen för förråd och matförvaring, byggdes husen med hel källarvåning som grund. När centralvärmen började göra sitt intåg behövdes utrymme för ved och ibland även en stor panna. Då byggdes grunden på en del äldre hus om och dessa byggnader fick delvis källare som grund. 

På 1930-talet började grundsulan vanligen gjutas i betong och sedan murades grunderna upp i betonghålsten. Grundens utsida slamma-des med murbruk. 

Nytt för 1940- och 1950-talen var att grunden kunde gjutas i betong istället för att muras. Murning av källargrunderna var dock fortfa-rande vanligt. Ett utmärkande drag för dessa årtiondens grunder var den höga framträdande källarsockeln.

Den allt mer utbredda bilismen gjorde att det under senare delen av 1930-talet började byggas garage i husens källarvåning. Detta blev än mer vanligt under 1940- och 1950-talen. Konstruktion skulle visa sig olämplig och den försvann igen under 1960-talet.

Under 1960-talet förbättrades konstruktionen, betonghålstenen ers-attes av lecastenen som material i källarväggarna. Detta gjorde det möjligt att använda källarutrymmet som bostadsrum. 

På senare tid har behovet av bostadsutrymme ökat och det har bli-vit allt vanligare att källarutrymmet har isolerats och inretts till bo-stadsrum. Idag ser vi det som en självklarhet att källarplanet ska kunna inredas med bostadsrum i de nybyggda bostadshusen. Detta har skapat stora problem med fuktskador och konstruktionen ford-rar därför stor omsorg och noggrannhet vid byggandet för att fram-tida fuktskador ska kunna undvikas.

Gjuten platta

Idag är den vanligaste typen av grund en gjuten platta på marken. Denna typ av grund började byggas i slutet av 1950-talets men kon-struktionen blev den helt dominerande grundläggningen under 1960-, 1970- och 1980-talens nybyggnationer. Grundtypen lämpar sig bäst på flacka tomter. Underarbetet är enkelt, det räcker oftast med att skrapa bort en del av markens ytskikt och sedan jämnas y-tan av med makadam som fungerar som ett dränerande och kapil-lärbrytande materialskikt. Betongplattan gjuts sedan på makada-men. 

I den här typen av grundkonstruktion har många fuktskador upp-trätt. Detta har berott på bristfälligt utformade fuktskydd eller grundläggning på mindre lämplig mark. För att komma ifrån dessa problem utförs konstruktionen idag bland annat med värmeisolering under betongplattan. Detta ger fuktskydd, energibesparing och komfort.

Undergrund

Undergrund kallas den mark som finns under grunden. Den säk-raste är fast grund som består av berg eller fasta gruslager. Sätt-ningar i byggnader som byggts på fast grund är i det närmaste obe-fintlig.

Om avståndet ner till fast botten är för stor för att bostadshusets grundkonstruktion ska nå ned, kan konstruktionen förlängas med pålar, så kallad stödd grund. 

När avståndet till fast botten är så stor att det skulle bli för dyrt att föra ned pålar till fast botten används flytande grund. Här är risken stor för sättningar om byggnaden blir tyngre än vad marken orkar bära.

Om byggnaden delvis står på fast grund och delvis på flytande grund är risken för sprickor stor.                     undergrunder 

Skissen visar hur grundläggningen ser ut för en gjuten platta på oli-ka typer av undergrunder. Principen för torpargrunden och källar-grunden är desamma.


Källor
Gunnarsson, Ann Marie, Hus av slagg - Byggnadskonst i Bergslagen, 1994.Hemgren, Per, Huset du äger, 1999.
Information om byggnadsvård, Mark och grund, serie utgiven av länsstyrelserna i Gävleborgs, Västmanlands och Örebro län 1999.
Lundgren, Helena, PM - Agrabebyggelse i Uppland, 2005.
Olsson, Lars Eric, Gamla hus - undersöka och åtgärda, 1998.
Thurell, Sören, Vårda och renovera trähus, 2005.
www.lansmuseum.a.se/byggnadsvard

Skisser av Helena Lundgren

Artikeln är skriven av Helena Lundgren och publicerad i Vendels Hembygdsförenings årsskrift Vendelkråkan 2009.