Stenhusets stomme

Murade byggnader har funnits i landet sedan medeltiden och ännu längre i södra Europa. Redan på 1000-talet uppfördes de första kyr-korna i natursten medan teglet gjorde sitt intåg som byggnadsmate-rial i Sverige på 1200-talet. Teglet var exklusivt och användes till byggandet av kyrkor, slott och borgar. I äldre tider var stenhus på landsbygden relativt ovanliga och de stenhus som förekom åter-fanns kring de stora gods som hade egna tegelbruk i landskapen runt Mälaren. I de södra lerrika delarna av landet, som Skåne, har det sedan 1800-talets senare del nästan uteslutande byggts med te-gel som fått ersätta korsvirkeskonstruktionen. Här användes inte bara bränt tegel utan även soltorkad lera i tegelform, så kallad rå-sten. Råstenen uppfördes som väggens inre del. På Öland och Got-land har husen alltsedan medeltiden uppförts i kalksten som det här har funnits gott om och det är i Visby på Gotland som de äldsta mu-rade bostadshusen finns.

Från 1300-talet användes tegel mer och mer i byggandet, använ-dandet av naturstenen fick en nedgång ända fram till mitten av 1500-talet.

Under 1600-talet blev Sverige en betydande stormakt, kungen upp-förde nya riksfästen i södra delarna av landet och i Mälardalen upp-fördes många slott. År 1639 bildades i Stockholm det första och un-der lång tid enda tillåtna stenhuggarämbetet.

Under 1700-talet började Sverige få brist på skog, framför allt runt gruvor och bruk där stora mängder ved användes till makningsel-dar, rostningshärdar och för framställning av träkol. Bostadshusen och ekonomibyggnaderna byggdes dessutom av skogens timmer. Allt sammans medförde att skogen utarmades och i Sverige presen-terades därför, under 1700- och 1800-talen, flera virkesbesparande byggnadstekniker och material även till de enklare husen. Det var inte bara bristen på skog som gjorde att man uppmanade till byg-gande i sten och tegel, utan även brandsäkerheten och då främst i de tätt bebyggda städerna där en brand kunde få förödande konse-kvenser.

På 1800-talet började sten och tegel användas alltmer i städernas byggen. Förändrad jordbruksteknik med tegelrör, byggande av järn-vägsstationer, industribyggnader och arbetslokaler gjorde att mark-naden för sten och tegel ökade på 1800-talets andra hälft. I och med järnvägens tillkomst fick man dessutom möjlighet att transpor-tera materialet längre sträckor, och detta medförde att användan-det av t ex kalksten spreds till övriga delar av landet. Under 1800-talets senare del förordades det att ladugårdsbyggnader skulle upp-föras av sten istället för de träladugårdar som, på grund av fukt från djuren, var tvungna att byggas om efter 20-30 års användan-de.

Hus, där sten till stora delar används som byggnadsmaterial, bygg-des i Sverige fram till 1940-talet och till viss del ända in på 1960-talet men idag byggs nästan inga småhus av sten, inte ens på Öland och Gotland. 

Olika typer av sten som använts som byggnadsmaterial 

Olika typer av sten har använts vid byggandet av stenhus, ofta har materialen används lokalt där de brutits. I följande avsnitt beskrivs stenmaterialen i korthet samt dess ursprung.

Natursten

Byggnaden, som finns i Skåne, ska föreställa medeltida men är uppförd i nutid. Den är byggd som en kallmur, det vill säga av na-tursten utan bruk. Eftersom väggarna är uppförda av natursten rakt igenom kallas tekniken fullstensmur.                                                              
I Norden har natursten använts som byggnadsmaterial i alla tider men först från och med 1100-talet började det användas i murade byggnader. Under förhistorisk tid användes den endast i kallmurs-konstruktioner.

Materialet var lättillgängligt eftersom stenarna kunde plockas i när-heten av byggplatsen, ofta i markytan på åkrar och stränder eller så bröts den i berget. De vanligaste typerna av sten som användes var granit, gnejs, kvarts, sandsten och kalksten. Även flinta och kalktuff förekom som byggnadsmaterial i Skåne under medeltiden.

Ytstrukturen kan variera eftersom olika tekniker använts vid bear-betningen. Den äldsta kända ytbehandlingen var grov men snart kom bearbetningstekniker som kunde ge dekorativa ytbehandlingar som gav dramatiska växlingar mellan ljus och skugga.

Under medeltiden fick den bearbetade stenen ofta stenhuggarmär-ken som var stenhuggarens signatur och kontrollmärke. Detta med-för att perioden för en byggnads uppförande är lättare att fastställa.

De flesta av de byggnader som står efter årtusendens åldrande är uppförda i olika bergarter.

Stenhuset i Östanå är precis som det låter uppfört av sten murat med bruk, så kallad bruksmur. Ovanför fönstren är det murat raka valv av tegel. Det exakta byggnadsåret verkar oklart men år 1862 byggdes huset om till bostad åt arbetarna vid Östanå pappersbruk i Skåne.              

En av de vanligaste bergarter som använts i Sverige vid byggnatio-ner är granitstenen, en bergart som är hård att bearbeta och dess yta har ofta slipats och polerats. Granitstenen kan vara grå, röd eller svart. Den svarta graniten kallas diabas. Under 1800-talet fick graniten ett uppsving som byggnadsmaterial.

Sandsten har brutits i många delar av landet sedan medeltiden och har vanligtvis använts vid byggnationer av kyrkor, slott och i stä-dernas bostadshus. Däremot är den mera ovanlig i byggnader på landsbygden. Stenen finns i många olika kulörer, beroende på var i landet den har brutits.

Kalkstenen har producerats sedan medeltid, främst på Öland och Gotland. Stenen finns i många olika kulörer och den har liksom sandstenen mestadels används vid byggandet av kyrkor, kloster, slott och herresäten samt i städernas pampiga byggnader. Ungefär 50 procent av alla medeltida byggnader är uppförda av Gotländsk kalksten.

Borgholms slottsruin uppfördes under 1100- och 1200-talen. Till byggnadsmaterial användes tunna skivor av Öländskalksten.                          

Tegel

Tegelstenens historia börjar för mer än 10 000 år sedan i främre Asien. Leran soltorkades i rektangulära stycken som användes som material till husbyggen. Efter FN:s beräkningar bor större delen av jordens befolkning fortfarande i hus tillverkade av soltorkat tegel.

Till Sverige kom tegelbyggandet med munkarna och deras kyrko-byggnader under senmedeltiden. Teglet var handslaget och till en början bestod byggnaderna av gjutna kärnmurar av kalkbruk som på utsidan skyddades av en skalmur av tegel eller sten. Denna tek-nik fanns kvar fram till mitten av 1600-talet. Hansans medeltida byggnadstraditioner har sedan haft stor betydelse för tegelbygg-nadskonstens utveckling i vårt land.

Under stormaktstidens Sverige blev det vanligare att använda tegel som stommaterial. Under den här tiden importerades mycket tegel från delar av nuvarande Tyskland samt Nederländerna. Massiva murar började byggas och teglet murades i förband genom att ste-narna lades i skift, med inbördes förskjutning, så att varje fog täck-tes av en sten i nästa skift. På detta sätt låstes stenarna vid varan-dra och det blev styrka i muren. Byggnadstekniken, som kallas full-mur, gjorde att väggen kunde byggas smalare och de gick därmed fortare att uppföra än tidigare. Nackdelen var att muren blev kost-sam att bygga.

Det gula teglet, som var vanligt i Skåne och Uppland, ansågs vara ett klimattåligare tegel än det röda teglet och blev därför populärt. I och med industrialismen på 1800-talets mitt började tegel maskin-tillverkas och detta medförde att teglet kunde massproduceras och det blev därmed billigare. Det röda teglet blev då åter populärt. Det utbyggda järnvägsnätet gjorde att det blev lättare att transportera teglet, vilket även det bidrog till ökad efterfrågan. I Skåne, som är en lerrik slättbygd, började husen i allt större utsträckning att byg-gas i tegel. I slutet av 1800-talet blev det populärt med tegel som var jämnare i färgen men under tidigt 1900-tal ville man ha tegel som såg handslaget ut, med ojämn yta och ojämn färg som det me-deltida teglet. För att vid den industriella tillverkningen få en yta som såg ut som handslaget tegel, provades olika ytbehandlingar. Äldre typer av murförband blev på modet och de olika tegelbrukens sortiment började utnyttjas eftersom färgerna kunde skilja sig åt.

Tegel är ett hårt och sprött material som är genomsläppligt för fukt och det har som regel bättre värmeisolerande egenskaper än natur-sten.

Slaggtegel och slaggflis

Slagg var en restprodukt av järnhanteringen vilket medförde att byggnader tillverkade av slagg är vanligast i och omkring de gamla bruken, framför allt i norra Uppland och i Bergslagen. Slagghusen byggdes på olika sätt i olika trakter och det tycks vara styrt av kvaliteten på malmen. Vid bruken i Västbergslagen, där kalk måste tillsättas för att malmen skulle kunna smälta och som därmed gav ett skörare slaggtegel, murades husen av slaggflis. I Uppland, där det fanns tillgång till den fina Dannemoramalmen, byggdes husen av slaggtegel.

Redan på 1750-talet började slaggsten att gjutas vid Söderfors bruk och Lövsta bruk i Uppland. Stenen användes vid byggande av grun-der, källare och uthus. På 1760-talet började bostäder att byggas av slagg. Det visade sig att slagg lämpade sig bra som byggnadsmate-rial och vid slutet av 1700-talet uppfördes alla typer av byggnader av både slaggflis och slaggtegel. När hus av slaggflis byggdes, an-vändes slaggvarpen som kastats ut på hyttbacken. Slaggflisen mu-rades sedan med kalkbruk. Slaggflisen tycks till största del ha an-vänts i fähus och andra uthusbyggnader och inte så ofta i bostäder. Undre 1760-talet började även väggar bestående av krossad slagg och kalk att gjutas.

En bit in på 1800-talet tog slaggteglet över som byggnadsmaterial och vid den här tiden tycks byggandet av slagghus ha spridits sig utanför bruken där i första hand fähus, källare och kvarnar uppför-des. Vid 1800-talets mitt upphörde byggandet av bostadshus i slaggtegel eftersom dessa hus var fuktiga och svåra att värma upp, nu användes slaggteglet åter igen endast till grunder, källare, uthus och andra typer av byggnader som inte var bostäder vilket innebar att man var tillbaka till den ursprungliga typen av byggnationer när det gällde byggandet med slagg. Under 1800-talets sista decennier förbättrades masugnarnas konstruktion vilket medförde att produk-tionen av tackjärn, och därmed även slagg, ökade och materialet användes då till de stora järnverkens byggnader. Runt sekelskiftet 1900 byggdes skolor, kraftstationer och verkstäder av slagg men inga bostadshus. Byggandet med slagg upphörde i stort sett på 1920-talet.

Det fanns många fördelar att bygga med slagg, den var beständig mot fukt och höga temperaturer, den var ett billigt ”överblivet” ma-terial som kostade mindre än halva priset att bygga med gentemot lertegel, det gick fortare att bygga med slaggtegel eftersom stenar-na var större än vanligt lertegel och dessutom gick det år mindre med murbruk.

För att tillverka byggnadsmaterialet fick slaggen rinna ut på hytt-golvets sand som antingen formats till en grop eller till en ränna. När slaggen svalnat slogs den sönder i mindre bitar och kördes ut till den speciella avtippningsplatsen på hyttbacken, den så kallade slaggvarpen. När slaggsten tillverkades lät man istället slaggen rinna ut i gjutformar, så kallade kokiller, där slaggen formades till rektangulära stenar.

Västlands bruks före detta brukskontor, och senare rättarbostad, uppfördes 1746 av slaggtegel i renässansförband (blockförband). Ovan fönsteröppningarna har slaggtegel använts till rundade valv-bågar. Under takfoten har en profilerad list byggds av slaggtegel. Grunden består av en fogad kallmur. Idag används byggnaden som bostadshus.                                            


Olika murtekniker och murförband

Kallmur

Det fanns olika sätt att bygga en kallmur, antingen byggdes den som en fullstensmur som innebar att muren var uppbyggd av sten rakt igenom och all sten var relativt stor. Det andra sättet var att bygga en skalmur som bestod av två yttre släta skikt och däre-mellan ett tomrum som fylldes med mindre stenar. När kallmuren byggdes som skalmur måste några av stenarna fungera som bin-dare tvärs över muren.

En murteknik som användes redan under 1100-talet var den så kal-lade kallmuren som bestod av tuktad sten i jämn skiftläggning. Ett annat sätt att bygga en kallmur var att lägga ojämna stenar i ore-gelbunden skiftläggning och som kilades fast, med stenflis och kärv, så kallad skolning.  

Till vänster syns en principskiss på en skalmur och till höger ser vi en principskiss på en fullstensmur av tegel. Idag är det inte tillåtet enligt byggnormen och K-värdesklassningen att använda fullmurs-tekniken i moderna bostadshus och därför byggs sällan massiva te-gelmurar eller bärande murverk, med undantag för restaureringar av äldre hus och kyrkor.
              

Bruksmur

Bruksmuren murades på samma sätt som kallmuren, skillnaden var att i bruksmuren sattes stenarna i murbruk som skapade stabilitet i muren. Detta gjorde att ojämna stenar kunde användas men blev det för stora skikt av bruk, skolades muren med små stenar precis som i kallmuren.

Precis som kallmuren kunde bruksmuren byggas både som full-stensmur eller som skalmur. Den här typen av skalmur användes i Sverige på medeltiden och den har sina rötter i den romerska bygg-nadstraditionen.

Putsning av muren brukade sedan ske med kalkbruk eller hydraliskt bruk. En annan vanlig teknik som användes var bred fogstrykning, där fogbruket ströks ut över stenytan.

Bruksmur består av valda mindre stenar i riklig bruksmassa och med regelbunden skiftesläggning.
     

Murförband

Olika murförband har använts till murning av natursten och slaggte-gel men det var framförallt när byggnader uppfördes i tegel som variation i arkitekturen kunde möjliggöras genom att tegelstenen kunde läggas i olika mönster med omväxlande lång- och kortsida utåt. Stenens långsida kallades för löpare och kortsidan kallades för bindare eller kopp.

Från och med 1600-talet var renässansförbandet det vanligaste murförbandet. Det kunde muras som blockförband eller som kryss-förband. Stenarna murades i varje skift med antingen löpare eller bindare utåt, det vill säga en rad med löpare, en rad med bindare, en rad med löpare o.s.v.

De medeltida förbanden, som exempelvis munkförbandet, återupp-täcktes en bit in på 1800-talet. Murförbandet, som var det vanli-gaste sättet att mura, bestod av två tegelstenar på längden (löp) och en tegelsten på bredden (kopp). Det var materialsnålt och tegel var dyrt. Koppstenen gick in i kärnmuren som ett stift och förband det yttre skalet med kärnmuren. Därmed hölls allt på plats. Munk-förbandet kunde även muras med så kallad springande kopp, d v s två löp samt en kopp och där koppen hela tiden försköts ett steg. Enklare hus kunde muras med enbart löpskift eftersom en sådan mur hade mindre åtgång av tegel, å andra sidan blev den inte så stabil.  

Om ett starkare förband önskades, murades det med ett så kal-lat vendiskt förband. Det innebar att det murades med varannan löpsten och varannan bindesten (kopp). Det här sättet att mura medförde större åtgång av tegelstenar och blev därmed dyrare att bygga.

På äldre byggnadsverk syns hål efter byggnadsställningarna i mur-verket, så kallade bomhål. Dessa återkommer i vart elfte till tret-tonde skift och är vanliga på byggnader som uppförts i tegel.

Kopia från Introduktion till stenhus och puts från Anders Franzén Byggnadsvård AB.

Stenhusets stomme

Stenhusets stomme kan vara byggt på lite olika sätt beroende på om det är murat eller gjutet. Hus murade med natursten, tegel eller slaggsten bestod av en fasadmur, uppbyggd av en serie pelare med fönster, fönsterbröstningar och fönstervalv emellan, samt en hjärt-mur. Stenen murades i förbandsteknik på stengrunden för att mu-ren skulle bli stabil. Det var vanligt att fasadmuren var 2½ sten tjock på den nedre våningen och i hus med flera våningar brukar de yttre murarnas tjocklek avta i de övre våningarna till 1½ stens tjocklek. Hjärtmuren brukade vara 2 respektive 1 sten tjock.

Över fönsteröppningarna murades raka eller rundade valv som bar och fördelade lasten från bröstningspartierna till murpelarna. Både slaggtegel och lertegel användes till bågarna. När slaggtegel använ-des var det vanligast att slaggteglet ställdes på kant i bågen och att fogarna mellan slaggteglen blivit kilformade. Det förekom dock att kilformade slaggtegel göts och då blev fogarna raka vid murningen. På slaggtegelhus har även kraftiga plankor över dörr- och fönster-karmar ibland fått ersätta valvbågen. Vid järnbruken var det inte heller ovanligt att balkar eller karmar av järn användes.

På stenpelarna vilade en längsgående träbjälke, ett så kallat rem-stycke, som bar takkonstruktionen och fördelade hela dess tyngd. Om det var stort avstånd mellan väggarna brukade de stabiliseras genom att järn, så kallade dragankare eller sträckmursförbind-ningar, murades in i väggen. Längst ut i varje ände på dessa drag-ankare fästes ankarslut som låsning. Ankarslutens utformning gjor-des ofta så att de blev en dekoration på husväggen. Ibland nyttja-des kramlor för att binda ihop enskilda stenar.

På 1850-talet kom rekommendationen att bostadshusen skulle byg-gas av lertegel med dubbla väggar med en luftspalt emellan, så kallade hålmurar, för att få en bättre värmeisolering av väggarna. Detta byggnadssätt användes även i uppförandet av slaggtegelhus.

Stenhusen har ofta en speciell prägel inomhus med sina djupa dörr- och fönstersmygar som, liksom innerväggarna, ofta putsades för att sedan målas eller tapetseras.

Det murade husets fasadmur och hjärtvägg. Över fönsteröppningar-na murades raka valv som syns över den vänstra fönsteröppningen eller rundade valv som syns över den högra fönsteröppningen.

Exempel på olika typer av bågvalv som kunde användas till fönster- och dörröppningar. 

Närbild av dragjärn och ankarslut som sitter fästade på den gamla kalkstensruinen vid Hyttö bruk i Uppland.

Kopia från Introduktion till stenhus och puts från Anders Franzén Byggnadsvård AB.

Hus av slaggflis 

Från och med 1760-talet kom varphögarnas slagg att nyttjas som byggnadsmaterial. Det fanns två sätt att bygga slaggflishusen. An-tingen göts de i brädform eller så murades de med slaggflisen lag-da i förband. Ett gjutet hus kan skiljas från ett murat hus främst ge-nom de avtryck som gjutformens brädor lämnat på väggarna. Detta förutsätter att huset inte har en välputsad exteriör som döljer tekni-ken. Har huset det så brukar åtminstone insidans gavelrösten visa tydliga tecken på vilken byggnadsteknik som använts. 

Murade hus av slaggflis

Flera olika tekniker har använts för att mura hus av slaggflis. Ge-mensamt för teknikerna var att det behövdes en duktig murare.

Erik Geilers modell fick sitt namn efter gruvingenjören vid Falu koppargruva, Erik Geisler, som 1761 påbörjade uppförandet av ett murat slaggflishus. Slaggflisen lades i förband så gott det gick. Slaggstycken stora som murens bredd användes och mindre slagg-bitar nyttjades till skolsten som stacks in i de håligheter som upp-stod mellan de stora slaggstyckena. Valvbågarna över fönster och dörrar samt byggnadens hörn uppfördes med lertegel eller slagg-tegel.

Carl Halldins modell var en annan variant av murat slaggflishus som vice notarien i Bergskollegium, Carl Halldin, kom med år 1768. Han utgick från Geislers teknik men murarnas yttersida uppfördes med lertegel. Väggen fick då muras varv för varv med slaggflisen lagd i förband med teglet.

Olof Forsgrens modell, som var en tredje variant av murade slaggflishus, kom disponenten vid Grängshammars bruk, Olof Fors-gren, med då han år 1822 började uppföra nya byggnader vid sitt bruk. Byggnaderna uppfördes i Geislersk anda, men utan lertegel i hörn och nischer. Problemet med belastningen över dörr- och föns-teröppningar löstes på olika sätt i byggnaderna. En del murades med stickbågevalv och till en del större öppningar göts karmar av järn, där järnkarmarna ensamma bar upp belastningen från de o-vanpåliggande murarna. De dörröppningar som fick träkarm behöv-de en avlastningsbåge i muren. Denna utfördes av både lertegel och slaggflis, där teglet fick vara osynligt mitt i muren med tunna slaggbitar, som ställdes på kant på var sida om teglet. 

När stenhusen byggdes användes ofta flera olika typer av stenma-terial i samma byggnad. Detta syns tydligt på bilden där väggarna murats med slaggflis medan valvbågar runt fönster- och dörröpp-ningar har murats med slaggtegel. Bilden visar ruinen efter ett kol-hus vid Harnäs bruk i Uppland. 

Under slutet av 1700-talet uppfördes denna ladugårdslänga för djur åt 40 hushåll vid Forsmarks bruk. Byggnaden byggdes i slaggflis som sedan fått en fasad av puts. Över fönstren har det murats valvbågar av lertegel. 1797 höjdes byggnaden och då har de yttre kanterna av gavelröstet murats med lertegel.    


Gjutna hus av slaggflis eller sten, så kallade stöphus

Att gjuta hus är en gammal och ständigt återkommande teknik som fanns redan i antikens Rom där det göts stora monumentala bygg-nader. Formsatta väggar med kalk som bindemedel har byggts se-dan 1760-talet i Sverige. I Västbergslagen tycks gjuttekniken ha til-lämpats först efter 1800-talets mitt.

Endast fyllningsmaterialet bar lokal prägel, i vissa delar av landet bestod den av slaggflis och på andra ställen kunde den bestå av sten. Gjutna hus finns dokumenterade i Dalarna, Gästrikland, Närke och Västergötland men även i Dannemora i Uppland finns ett flertal gjutna hus. Gjuttekniken tycks ha pågått fram till 1900-talets första decennier. 

Anton von Swabs modell

Den första svenska beskrivningen av gjutna hus förmedlades av bergsrådet Anton von Swab i en artikel från 1761, där han beskrev stöphusen i Harz. Han beskrev även en modifierad variant med bland annat våningshög formsättning av väggarna, en metod som spreds i Sverige.

Ett sätt att kunna gjuta, var att en form av brädor byggdes upp, där liggande brädor fästes på ömse sidor om syllen (bottenstocken) och på så sätt bildades två parallella väggar som hölls på plats av stol-par som spikades fast på formens utsida. Mellan väggarna fylldes det till viss del med murbruk som bestod av kalk och sand, därefter tillsattes sönderstött slagg. Så mycket slagg som möjligt skulle blandas i, detta för att spara på kalk och sand. Slaggen arbetades in i bruket med ett järnspett så att väggen skulle bli stark och tät. Varefter murarna steg i höjden, byggdes fler formbrädor på och proceduren med murbruk och slaggflis började om. Dörr- och fönsterkarmar inpassades och fästes med spikar mellan formens brädor. Närmast karmen lades bruk utan slagg för täthetens skull. När väggarna hade nått önskad höjd, lades ett varv med enbart murbruk och i murbruket lades till sist ett varv med samman-huggna stockar som skulle tjäna som underlag för taket. Stockarna bidrog även till att pressa samman väggen och göra den tät.

Den här typen av hus krävde en bra rappning så att inte murverket skulle skadas av väta och frostsprängningar.

Carl Gustaf Rydins modell

Ett annat sätt att gjuta hus var den s.k. Rydinska modellen. Den ha-de likt tidigare stöphus en våningshög formsättning, men med något annorlunda kalk- och formsammansättning.

Fabrikör Carl Gustaf Rydin presenterade år 1834 en ny variant av det gjutna huset, som innebar att det direkt på stengrunden restes stolpar som var lika höga som den blivande väggen och som upptill fästes i långträd som bar bjälklaget. Därefter kunde hela takkon-struktionen uppföras innan gjutningen av husets väggar påbörjades. På stolparnas utsida spikades ståndbrädor med så långa spikar att ett 20-30 cm brett hålrum bildades och innanför dessa ståndbrädor spikades brädorna till själva gjutformen. Därefter fylldes formen med rinnande kalkbruk, som var bindemedlet, och packades sedan med sten, tegelbitar, slaggflis eller dylikt. Stenarna som lades ned i formen fick inte gå rakt igenom från väggens utsida till väggens in-sida eftersom de då kunde leda kyla. Kantiga bitar var att föredra framför rundade. Rydin fick patent på sin metod och den spreds över hela Sverige samt norra Tyskland. Bostadshusen ansågs dock osunda att bo i eftersom de blev kalla och fuktiga.

Vid Dannemora gruvor har det gjutits en del hus av den här typen men där kallas hustypen för stöphus. Här vidtogs åtgärder för att komma tillrätta med gjuthusens problem, bland annat användes en annorlunda byggnadsteknik. I stället för att ställa stolparna på grunden, placerades klossar rakt över muren och i varje ände av dessa höggs hål upp i vilka stolparna restes som höll samman gjut-formen. När sedan väggarna var gjutna togs stolparna bort och kunde därmed återanvändas till nästa gjutning. Väggarnas tjocklek ökades och väggens insida kläddes med panel av spåntade brädor som placerades en liten bit från ytterväggen så att en luftspalt bil-dades som isolering. I Dannemoraområdet finns idag ett trettiotal stöphus bevarade.

Konstkarlsbyggningen vid Dannemora gruvor uppfördes under 1800-talet. Det bör vara ett av stöphusen i Dannemora, då det är iden-tiskt med det stöphus som kallas Vitbyggningen. 

Sandbruksmetoden 

Nästa stöphusvariant, sandbruksmetoden, kommer från Pommern. Den utvecklades av godsägare J G Prochnow och utgick från Rydins metod men här användes mindre kalk i bruket, högst 10 %, samt 90 % sand. Därför kallades husen för sandstenshus. Tekniken spreds i Sverige genom olika tidningsartiklar.

Här hade man ingen våningshög formsättning, utan istället utgjor-des gjutformen av en mindre flyttbar form tillverkad av tjocka plan-kor, en så kallad glidform. För att blandningen skulle bli kompakt i denna glidform krävdes att den stampades hård med fyrkantiga trä-stampar. Bruket kunde drygas ut med sten av olika slag men det var viktigt att stenarna arbetades in ordentligt i bruket och att de inte nådde formväggen, vilket även har betonats vid de andra bygg-nadsteknikerna för gjutna hus. I den här byggnadstekniken använ-des ingen trästomme. Fönster- och dörröppningar hölls fria genom flyttbara formar istället för att, som i en del andra byggnadstekni-ker, gjuta in färdiga dörr- och fönsterkarmar.

När muren var färdig kunde antingen sandbruket behållas som det var eller så kunde muren kalkstrykas.

Lerhus

På 1700-talets slut började det byggas hus med en stomme av packad lera blandad med sand, halm och vatten. Denna typ av hus-byggnad introducerades i Sverige av Rutger Maclean på Svaneholm i Skåne. Tekniken var ursprungligen fransk.  

Arbetet med uppläggningen av väggarna kunde påbörjas med hjälp av grepar. Ett varv om dagen murades och eventuella ojämnheter i väggarna höggs bort. Dörr- och fönsterkarmar passades in i vägg-arna vartefter de byggdes. När stommen var klar fick den stå och torka i 8-9 månader och eventuella torrsprickor lagades med lera eller tegelflis.

Ett annat sätt att bygga med lera var att tillverka stora block av le-ra och halm, så kallade lerstenar, som fick lufttorka. Dessa stenar murades som vanligt tegel med kalkbruk.

Lerhusen ansågs lika brandsäkra som stenhus men de var mycket billigare att uppföra. Byggande av lerhusen fick dock inte någon stor genomslagskraft.

Stampjordhus

Stampjordhus fanns i hela Europa under medeltiden men blev popu-lära under 1700-talet. Alla de äldre byggmetoderna med lera och kalk som fanns i Sverige under 1800-talet, härstammar från 1700-talet och det område som idag är Tyskland. Det äldsta belägget för ett svenskt stampjordhus är från 1805 i Västergötland.

Under 1900-talets mellankrigstid kom en ny period för byggande av stampjordhus i Sverige. Sedan ett kvarts sekel byggs återigen stampjordhus i Sverige och övriga världen eftersom man vill använ-da mer naturliga och mindre resurskrävande material. Dessutom eftersträvas ett mer hälsosamt byggande med material som kan in-gå i naturens kretslopp.

En stampjordhusvägg byggdes upp med hjälp av två mindre bräd-formar, i vilka lerjorden lades i flera lager som stampades hårda med en trästamp. När formen var fylld flyttades den i sidled, varpå proceduren upprepades.  

Korsvirkeshuset

Korsvirkeshuset har en konstruktion av både trä och sten eller lera. Korsvirkeshusets stomme har jag därför valt att beskriva i föregå-ende artikel som handlar om husets trästomme. 

Stommar av betong 

På 1930-talet kom funktionalismen som förespråkade enkelhet. Denna tids flerbostadshus fick ofta en stomme gjuten i betong istäl-let för murad av sten eller tegel. Vid den här tiden började prefabri-cerade (förtillverkade) stommar av betong att tillverkas och de är än idag ett dominerande inslag vid byggandet av bostadshus. I vil-lor, speciellt på landsbygden, var det dock fortfarande vanligast med stommar av trä även om stommar av betong förekom.

1960- och 1970-talets byggande kallades nybrutalism med sina strikta, strama former som kunde uppfattas som hårda. Byggnader-na uppfördes av stora betongelement med fasader av betong eller tegel. Nu hade betongelementen nått sin höjdpunkt inom villabe-byggelsen.

Fogning 

Långt in på 1800-talet fogades de murade byggnaderna på samma gång som murarna uppfördes, murbruk och fogbruk var ett. Det murbruk som pressades ut när sten lades på sten formades med en fogslev. De välfyllda fogarna säkrade murverkets stabilitet och bär-förmåga.

Under senare tid togs överskottsbruket bort och en sträng nytt bruk trycktes in mellan stenarna och formades sedan till önskad profil.

Olika typer av fogar användes vid murning. Fogarna var inte bara en teknisk detalj i byggandet utan de användes även som dekoration på byggnaderna.  


Källor

Lundgren, Helena, PM - Det murade huset, 2009.

Fotografier och skisser av Helena Lundgren om annat ej anges.


Artikeln är skriven av Helena Lundgren och publicerades i Vendels Hembygdsförenings årsskrift Vendelkråkan 2011 och ingår i en ar-tikelserie med inriktining på den agrala bebyggelsen, det vill säga landsbygdens bebyggelse.