Bostadshusens planlösningar

Husen var vanligen knuttimrade och bara i en våning. I mitten av 1800-talet fick bostadshusen ofta en andra våning för att markera välstånd. Denna våning kunde ofta stå tom och oinredd. Växande befolkning på slutet av 1800-talet gjorde att trångboddheten ökade. Många stora gårdar fick dela bostadshuset i flera lägenheter. På 1800-talets andra hälft strävade man efter ljusa förstugor och rymliga trappor till bostäderna, till skillnad från parstugornas mörka och trånga förstugor och trappor. Omkring 1890-talet började en ny byggnadsstil slå igenom. Det fanns tre stilsorter, nygotik, schweizerstil och fornnordism. Schweizerstilen, med de detaljrikt lövsågade verandorna, var den som slog igenom mest. De äldre husen kunde få en utsirad veranda eller bara enstaka detaljer. Bostadshusen panelades och målades med linoljefärg i ljusa kulörer, som eftersträvade att likna stenmaterial. Kakelugnen och gjutjärnsspisen gjorde nu på allvar sitt inträde i bostaden och bidrog till att flera rum kunde värmas upp. 

På 1900-talet förändrades husbyggnadstekniken. Nu kom nya material. Eternit, mexitegel, aluminium och glas var fasadmaterial som bredde ut sig. Under 1930- och 1940-talet kom funkisvillan. En kubformig byggnad med flackt valmat tak, helt ospröjsade fönster som placerades nära husets hörn. Det praktiska hade nu tagit överhanden. Allt som inte hade klart praktisk utformning togs bort. Exempelvis ersattes spegeldörrar med släta paneldörrar eller så spikades släta skivor ovanpå det gamla dörrbladet.

Enrumsstugan och Enkelstugan

Den äldsta kända formen av bostad i Sverige är enrumshuset med ingång på gaveln och en öppning i taket för eldstadens rök och för dagsljuset. Taket gick nästan ända ned till stenfoten. Huset utvecklades och blev sammanbyggt med en liten bod och en liten förstuga. Ingången hamnade då på husets långsida. 

Enrumshuset avlöstes av enkelstugan som till stor del liknade enrumshuset. Istället för den tillbyggda boden fick huset en kammare bredvid storstugan, samt en förstuga. Denna typ av bostad var redan under medeltiden den vanligaste bostadstypen hos allmogen och den fanns på mindre bondgårdar, torpställen och som backstugor i Uppland. Kammaren användes sällan även om den hade eldstad, utan det var stugan som användes som kök, sovrum och under vintern även som arbetsrum. Huset var mycket lågt för att lätt värmas upp. Det hade ett innertak som gick upp till takåsen eller så hade det ett tredingstak med plant mittparti och två sidopartier som följde takets lutning. 

Under slutet av 1700-talet blev det i de norra delarna av Uppland vanligt att enkelstugorna fick en vindsvåning som kunde användas till förvaring av t.ex. kläder eller som sovplats på sommaren. Under 1800-talet byggdes denna övervåning ofta som en andra våning med full takhöjd och med sal och kammare. Det är dock den envåniga enkelstugan som dominerat i Uppland och den levde kvar i torpbebyggelsen ända fram till 1880-talet. 

Parstugan

Parstugan var vanlig redan på 1600-talet och var på bondgårdar i Uppland den vanligaste bostaden. Parstugan bestod, liksom enkel-stugan, av en vardagsstuga, kammare och förstuga. Dessutom hade parstugan en gäststuga, anderstuga som den även kallades, som var tillbyggd bredvid kammaren och förstugan. Den var en spegelvändning av vardagsstugan men saknade bakugn och stod oftast ouppvärmd. Rummet användes ofta till förvaring av olika saker. Det var inte ovanligt att gäststugan hade vackert dekorerade väggmålningar.

Användandet av bostaden förändrades och gäststugan ingick i den dagliga bostaden. Det var inte sällsynt att den bakre delen av rummet avdelades som klädkammare. Vid 1800-talets mitt blev det i vissa delar av landet, dock inte i Uppland, vanligt att en andra våning eller vindsvåning med gavelkammare började förekomma. Själva vinden mellan gavelkamrarna var ofta oinredd och kall. Har huset en full andra våning har denna våning ofta identisk planlösning som den undre våningen. Det är dock vanligt att denna andra våning är tillbyggd vid ett senare tillfälle och har då ofta en modernare utformning. Övervåningen användes ofta som undantagsbostad för de gamla i familjen och den fick då eget kök. Detta är dock sällan ursprungligt.

Framkammarstugan

Framkammarstugans ursprungliga plan är en enkelstuga med en framkammare tillbyggt med en stocklängd på vardagsstugans yttergavel. Denna tillbyggnad delades ofta genom en tvärvägg till två rum med var sin ingång från stugan. Om framkamrarna användes som bostadsrum på vintern blev de försedda med eldstäder och en separat skorstensstock. Denna typ av bostad blev vanlig i slättbygdssocknarna kring Uppsala. Även parstugan kunde byggas om till framkammarstuga.

Sidokammarstugan

Sidokammarstugan saknar en inre förstuga vilket gör att man kliver direkt in i vardagsstugan. Kammaren ligger innanför stugan och har samma bredd som denna. Huset har ofta en särskilt tillbyggd förstuga på dess långsida. Denna typ av bostadshus började under 1800-talet att ersätta enkelstugan. Vid 1800-talets mitt hade den blivit vanlig för enklare torp och den uppfördes på landsbygden ända in på 1920-talet.

Femdelade planen

Vid 1800-talets början kom en ny byggnadstyp på bondgårdarna, den s.k. salsstugan med femdelad plan. Den uppfördes vanligen i en och en halv plan men även två våningar har förekommit. Köket och salen, som var de största rummen, placerades diagonalt i huset. Bakom köket placerades en smal kammare. Framför salen placerades förstugan och en liten kammare. Salen kom, liksom i tidigare bostäder, endast att användas sparsamt. Vindsvåningens inredning kunde variera. I den här typen av hus behövdes endast en centralt placerad murstock som kunde värma upp hela huset. Byggnadstypen blev populär i hela Uppland och från och med 1830-talet hade den i stort sett slagit ut den äldre parstugan. Den femdelade planen kom att dominera helt och uppfördes ända in på 1940-talet. 

Sexdelade planen

De äldsta herrskapshusen på landet är uppbyggda enligt enkelstuge- eller parstugeprincipen. Förstugan var ofta förlängd till en genomgående korridor med ingång från båda långsidorna. 

På 1600-talets mitt kom en ny plantyp, den sexdelade planen. Salen, gäststugan, placerades i husets mitt och inget rum gick över hela husets bredd utan rummen blev ordnade i två parallella rader. Huset blev kortare och bredare. 

Under 1700-talet blev denna plantyp vanlig hos prästgårdar och officersboställen. I husets mitt, mot gårdsplanen, låg förstugan med dörrar till två hörnkammare på ömse sidor och en till salen rakt fram. Förstugan hade en trappa till övervåningen. Mot trädgårdssidan fanns den stora salen med två sidokammare. Eldstäderna var placerade kring två skorstensstockar vid rummens inre hörn.

Under 1800-talets mitt, vid laga skifte, blev denna hustyp vanlig på de större bondgårdarna.

Den sexdelade planen har vanligen inte full övervåning utan en öppen vind i mitten och två gavelkammare. Den öppna vinden får ofta ljus genom en takkupa med fönster över huvudingången. På var sida om gavelrummet ligger vanligen långsträkta garderobsutrymmen med små gavelfönster och kanske även sidliggarfönster.

Tre- och fyrdelade planen, Korsplanen

Arkitekterna börjar intressera sig för lantbrukets byggnader och de var mest intresserade av boningshusen. Idealet ansåg man var, ur uppvärmnings- och virkesekonomisk synpunkt, det kvadratiska eller rektangulära huset med fyrdelad plan och skorstensstock i mitten där husets alla eldstäder anslöts. Av estetiska skäl rekommenderade dock arkitekterna utbyggnader, verandor, torn mm. Den fyrdelade planen har en förstuga med trappa till vinden, kök - ofta med separat köksingång, finrum och sovrum. Denna typ av plan slog främst igenom på mindre gårdar och så kallade egnahem, det vi idag kallar villor. Rödfärgen blev åter populär och husen var därför ofta rödmålade med vitmålade snickerier. Husen hade tegeltak. 

Samtida med den fyrdelade planen förekom en tredelad plan med stort vardagsrum, kök och förstuga med trappa till övervåningen. Ett eller två små sovrum på övervåningen var vanligt. Denna plantyp tillämpades ännu in på 1930-talet i småbrukarbostäder. Fasaden fick då ljusa färger och huset fick ofta en rymlig källare.

Dessa båda typer av villor byggdes ofta i nya byggnadstekniker som plankvägg utan isoleringsmaterial eller regelstomme med panel och fyllning av såg- eller kutterspån. Villorna fick ofta rikare panelarkitektur.

Källor
Lundgren, Helena, 2005: PM - Agrabebyggelse i Uppland.

Skisser av Helena Lundgren

Artikeln är skriven av Helena Lundgren och publicerades i Vendels Hembygdsförenings årsskrift Vendelkråkan 2008 och ingår i en artikelserie med inriktining på den agrala bebyggelsen, det vill säga landsbygdens bebyggelse.