Trähusets stomme
I denna artikel presenteras olika typer av trästommar som finns och som har funnits i agrabebyggelsens bostadshus. Det gemensamma för dessa stomtekniker är att de kan ses som byggnadens skelett som vilar på grunden.
Traditionellt byggande har alltid använt de material som funnits i närområdet vilket också präglar de regionala byggnadstraditionerna. I de norra, skogrika delarna har det nästan uteslutande byggts i trä. Även i Uppland var det god tillgång på skog och därför är timmer det vanligaste materialet i byggnaderna här medan sten ofta användes vid byggandet på Öland, Gotland och i Skåne.
Man hade relativt stor frihet att bygga som man ville, men genom en kungörelse 1757 försökte dock staten att verka för timmerbesparan-de konstruktioner genom att ge skattefrihet åt bönder som uppförde sina hus i tegel och gråsten. Idag föregås byggandet av en rad for-mella beslut.
Skiftesverk
Skiftesverket är en urgammal väggkonstruktion med rötter i yngre järnåldern. Det här sättet att bygga är alltså äldre än timmerkon-struktionen och hade sin utbredning i de södra delarna av Skandina-vien där tillgången på ek och bok var riklig. Trädens ansenliga di-mensioner medförde att timret fick klyvas för att sedan finarbetas till jämna plankor eller sågas för att bli mer lätthanterligt.
Byggnaden fick en bärande stomkonstruktion där de liggande plan-korna, även kallade bålor eller bulor, placerades i inhuggna spår i det bärande virkets, de så kallade ständarnas, sidor. Precis som timmer-husets stockar, tätade brädorna sig själva genom sin egen tyngd.
Ett annat sätt att bygga skiftesverk var att utföra en så kallad tim-ring på gåt, där kortare bitar av gammalt liggtimmer fick löpa i spår i bärande stolpar. Fördelen att använda gammalt timmer var att det hade liten sjunkmån och gav bättre tätning än plankorna.
Skiftesverket var mera virkesbesparande än timmerkonstruktionen och i uthusen var konstruktionen relativt lätt att reparera.
I samband med sågverksindustrins genombrott vid 1800-talets mitt blev denna byggnadsteknik åter vanlig i lador och liknande ekonomi-byggnader i Mellansverige och det är dessa som vi ibland kan finna i landskapet. Bostadshus byggda i denna teknik kan återfinnas på Öland och i enstaka så kallade bulhus på Gotland.
Skiftesverkets konstruktion.
Korsvirkeshuset
Till Sverige kom korsvirkestekniken först på senmedeltiden men pri-mitivare föregångare som påminde om skiftesverket fanns.
Korsvirkeshus var ett virkesbesparande sätt att bygga. Det var där-för en vanlig byggnadsteknik i de skogfattiga områdena i södra Sve-rige såsom Skåne och Halland. Byggnadstekniken kan dock återfin-nas ända upp till Mälardalsområdet men då är det främst i uthus som hör till slott och herrgårdar. I Stockholm var det en gång i tiden en vanlig byggnadsteknik då den var mindre känslig för dåliga grundför-hållanden.
Korsvirkeshuset uppfördes med en stomme av trä. I trästommen, som kallas timra, hade alla delar sin speciella uppgift, att bära, att fördela eller att stadga konstruktionen.
Ett liggande fotträ lades direkt på grundmuren. På fotträt placerades och inästes stående virke, så kallade ständare, på ett visst avstånd från varandra. Det är dessa ständare som har bärande funktion i hu-sets konstruktion. Hörnständarna stadgades av snett ställda virken, så kallade snedstyvor. Takets tyngd bars upp av ett överst i väggen liggande remstycke, den så kallade lejden, som vilade på det stående virket. Mellan ständarna placerades ett icke bärande men samman-hållande fackverk av liggande och stående virke. Timrans fack fylldes sedan med annat material, exempelvis ett glest galler av kvistar som lerklinades på ut- och insidan. Tegel användes mer sällan eftersom det var ett dyrt material. För att efterlikna det finare stenhuset kunde ibland korsvirkeshusets hela fasad putsas så att timran inte var syn-lig.
Principskiss för korsvirkeshus.
Liggtimmerstommen
Den vanligaste konstruktionen på husen var knuttimrade hus av lig-gande timmer som låg tätt mot marken. Knuttimringstekniken fanns i Norden redan på 800-talet men den äldsta byggnaden i Sverige som finns bevarad är Granhults kyrka i Småland från 1220-talet.
Byggnadstekniken var helt dominerande i de skogrika delarna av Sverige långt in på 1800-talet och i norra Sverige ända fram till 1920-talet.
Längre tillbaka kunde stommen vara utförd i relativt obearbetat rundtimmer som tätades med mossa. Knutarna var utskjutande. Un-der senare delen av 1800-talet etablerades sågverken i landet och det blev då vanligare med sågat timmer och knutarna började göras om till släta knutar, så kallade laxknutar. Det är inte heller ovanligt att knutarna sågades av när byggnaden skulle kläs med panel för att efterlikna stenhus.
Under 1800-talet, när fönster och dörrar blev högre och tätare pla-cerade i väggytan, började ibland stående timmer användas mellan fönstren. Byggnaden blev därmed mer oelastisk och stel än traditio-nella liggtimmerhus.
Vanligaste materialet i timmerhus är furu men även gran förekom-mer i stockarna. I södra Sverige användes ofta ek till byggnadsde-ar som var särskilt utsatta för röta, framför allt syllstockarna.
I liggtimmerstommen brukar både de yttre och de inre väggarna vara bärande i konstruktionen.
Rännknuten är den äldsta timmringstekniken.
På 1400-talet kom bindtröskelknuten som gjorde timmerstommen både tätare och stabilare. Knutskallarna dekorerades ofta under den-na period, exempelvis kunde de formas som sexkantiga. De utskju-tande knutarna kallas hornknutar.
Efter 1600-talet användes den enkla knuttypen med bindtröskel, raka knuthak och knutskallar utan dekorativ form. Denna typ av knutar har sedan varit helt dominerande i Sverige. Den nedersta stocken kallas syllstock.
Under senare delen av 1800-talet blev slätknuten eller laxknuten vanlig. Till vänster syns en slätknut med enkel laxning och till höger en laxknut med hak, även kallad knäppa, som ger större hållbarhet åt knuten. De släta knutarna var vanliga på snickarglädjens panelade hus under 1800-talets senare del.
Resvirkesstommen
Redan på 1700-talet finns det belägg för att stående timmer använ-des i stommens konstruktion men det var först under 1800-talets senare del och det tidiga 1900-talet som byggnadstekniken slog ige-nom. Det blev ett enklare hantverk och större möjlighet till friare pla-cering av innerväggar. Här var det vanligt att virket återanvändes från de hus som revs vid laga skifte.
Stående, våningshöga timmerstockar ställdes tätt intill varandra. Mel-lan våningarna placerades horisontella stockvarv, ring- och hammar-band, som resvirket inlaxades i. Järnbeslag höll ihop de liggande stockvarven. Mellan stockarna drevades det för täthetens skull. Hu-sen kläddes med panel på utsidan eller reveterades in- och utvändigt.
Resvirkesstommens konstruktion. De nedre och övre stockarna pla-cerades liggande i så kallade sammanknutade ringvarv. På tvåvå-ningshus var även mellanbjälklaget av liggande timmer. Över och un-der fönster placerades liggande timmer. Sammanhållningen i hörnen förstärktes med bågformade hörnjärn samt ibland även med vinklade järn.
Regelstommen
Byggnadstekniken är en variant av korsvirkeshusets stomme och började först användas i högreståndsmiljöer i Mellansverige.
Vid 1800-talets mitt blev regelstommen en vanlig konstruktion vid byggandet av uthus. Vid 1800-talets slut började konstruktionen att användas i enstaka bostadshus och det var först på 1940-talet som tekniken slog igenom ordentligt.
Regelstommen var virkesbesparande och därmed billigare än timmer-stommen. Huset kläddes med yttre och inre spontad panel och väg-garna fylldes med såg- eller kutterspån som isolering. Isoleringen sjunker ihop med åren och gör att huset blir kallt och dragit.
En mindre vanlig variant av regelstommen saknar innerpanel men har kluven träkubb lagd i lerbruk som fyllning och isolering i facken, se avsnittet kubbteknik.
Regelstommen används vanligtvis i dagens byggande men med mo-derna typer av isolering.
Regelväggens konstruktion. De bärande elementen utgörs av ståen-de och styvande reglar. Detta medför att en ut- och invändig panel är nödvändig för att hålla isoleringen på plats. En vindtät papp placeras bakom ytterpanelen som skydd mot väta och vind.
Plankstommen
Timrad plankstomme
En timrad plankstomme utfördes på samma sätt som ett liggtimmer-hus men istället för timmer användes sågade plank som laxades ihop i hörnen. Man tror att byggnadstekniken utvecklades i Norge på slu-tet av 1800-talet och att den sedan spreds till de västliga delarna av Sverige.
Eftersom denna typ av stomme blev tunnare än timmerstommen, fick den en beklädnad både ut- och invändigt.
Stående plankstomme
Under 1800-talets senare del började husstommar byggas av spon-tade eller ospontade plankor som uppfördes som resvirke mellan lig-gande bindande virken. Ett till tre lager förekom, ofta spikades ett av dem liggande. Mellan varje lager spikades papp som tätning. Ytter-väggarna försågs med råspont och en profilhyvlad panel. Innerväg-garna panelades eller kläddes med papp som underlag för tapeter. Även revetering av väggarna förekom. Huset var ofta utan isolering och idag tilläggsisoleras oftast dessa hus eftersom man anser att det annars blir oekonomiskt ur energisynpunkt. Den här typen av stom-me var väldigt vanlig under 1900-talets första hälft.
Regelstommen och plankstommen kunde användas i samma bygg-nad, den yttre stommen bestod då av regelverk med isolering me-dan de inre väggarna kunde vara uppförda av stående plank.
Snitt genom en plankvägg som består av stående plank med mellan-liggande papplager samt ut- och invändig panel.
Monteringsfärdiga stommar
På 1920-talet började monteringsfärdiga hus att byggas på fabriker. Tanken på att anpassa husen till lokal byggnadstradition fanns inte. Husen skulle vara billiga att köpa, funktionella och ekonomiska att bo i.
I de tidigaste prefabricerade villorna användes vanligtvis plankkon-struktioner i de levererade väggelementen.
Än idag uppförs dessa monteringsfärdiga typhus men idag består väggelementen vanligen av en regelstomme med isolering.
Vedhus
Vedhustekniken har främst använts till byggnation av arbetarbostä-der och ladugårdar men även byggmästarvillor, skolor, hotell och hus för andra verksamheter finns representerade. Det finns två olika byggnadstekniker som ingår under den gemensamma benämningen vedhus, nämligen knubbhus och kubbhus.
Knubbteknik
Knubbtekniken medförde återbruk av byggnadsmaterial. Ofta kunde materialet vara sågverksspill i form av plankbitar. Plankbitarna mu-rades samman på samma sätt som tegelsten i ett ½-stens löpför-band.
Den här byggnadstekniken brukar kallas knubbteknik eller knopp-teknik och började användas från mitten av 1800-talet, när ångså-gen blev vanlig, fram till 1930-talet. Den tycks ha varit speciellt van-lig i norra Bohusläns kustområde samt längs Norrlandskustens såg-verksdistrikt. Byggnadstekniken medförde att fattiga arbetare fick möjlighet att uppföra ett eget hus till en billig penning.
Det kan vara svårt att se om ett hus är byggt med knubbkonstruk-tion eftersom det har någon typ av väggbeklädnad på insidan och utsidan har antingen en fasad av trä eller puts. Förr talades det inte heller om tekniken eftersom husen hade en låg social status, de var ju ett tecken på fattigdom.
Byggnadstekniskt ska husen vara utmärkta, ofta var väggarna tjocka och lerbruket medförde att de blev vindtäta.
Eftersom vi idag inte känner till eller förstår denna typ av konstruk-tion riskerar vi att förstöra dessa hus med moderna regelkonstruk-tioner vid om- och tillbyggnader.
Kubbteknik
Kubbteknik är en byggnadsteknik som kan vara flera tusen år gam-mal men man vet att den under de senaste århundradena användes från ca 1870 fram till ca 1920, framför allt i Stockholmsområdet och i Värmland.
Konstruktionen kan beskrivas som en vedtrave med murbruk mellan varje varv, där ved- eller timmerkubbar lagts tvärs mot väggytan mellan stolpar eller i en självständig stapling. Kubbens längd gav väggens tjocklek.
Liksom knubbhuset har kubbhuset någon typ av väggbeklädnad på insidan och en fasad av trä eller puts.
Kubbhusteknik i regelkonstruktion.
Kubbhusteknik med självständig stapling.
Källor
Lundgren, Helena, PM - Agrabebyggelse i Uppland, 2005.
Lundgren, Helena, PM – Det murade huset, 2009.
Thurell, Sören, Vårda och renovera trähus, 2005.
Skisser av Helena Lundgren.
Artikeln är skriven av Helena Lundgren och publicerades i Vendels Hembygdsförenings årsskrift Vendelkråkan 2010 och ingår i en arti-kelserie med inriktining på den agrala bebyggelsen, det vill säga landsbygdens bebyggelse.